Kategori: musik

Noteringar om David Berman, död vid 52

barkfiskhanteringLämna en kommentar

Noteringar om David Berman, död vid 52

Grant me one last wish
Life should mean a lot less than this (How To Rent A Room, 1996)

Pojkrummets 1996: Will Oldhams Palace Brothers skjuter ett annat Amerika rakt i ansiktet på mig. Ett samtida och samtidigt – sömlöst – tidlöst Amerika. Här är kusterna aldrig långt borta. Man växer upp med och in i ett historiskt och/eller fiktivt gränsmaterial, omfamnar versalen i Amerika. Och de vidsträckta flerfilade motorvägarna är gjorda av lera. I detta Amerika sjunger Neil Young lead i Velvet Underground. Det är alltid sensommarkväll, om det inte är månlös natt. Det är alltid syrsor i snåren och du går alltid i snåren. Det är alltid regn som smattrar mot asfalten i din älskades ansikte.

Med Palace Brothers kom Smog, Songs:Ohia, Simon Joyner, Sebadoh, Mountain Goats  och Silver Jews – vars enda återkommande medlem var den nu självmördade David Berman. Det var dessa män, ja, samtliga guds- och autencitetsträvande män med akustiska gitarrer, som gav mig en ny livsåskådning. Stygn efter stygn, stygn efter stygn, syddes jag ihop på nytt.

Städerna jag fick drömma om: Ohio, Dallas, Louisville, Charlottesville, Chicago.

—

I suspect we could be losing now
Please guard my bed  (Pet Politics)

Skivan The Natural Bridge av Silver Jews från 1996 är min sylt. Den är avskalad, nästan skelettartad, mer som en skiss inför en skivinspelning än ett färdigställt album. Som artonåring vandrade jag med den skivan en hel bortdrömd höst. Eller var det som nittonåring jag vandrade med den, en hel bortdrömd vår? Nu är David Berman död. Och precis som när Jason Molina (Songs: Ohia) högst målmedvetet söp ihjäl sig år 2013 så har varje låttext han skrev förvandlats till ett avskedsbrev.

Självmordslistan, den växande: Mark Linkous, Vic Chestnut, Jason Molina, (Elliott Smith), (Kurt Cobain), David Berman. Vila lugnt.

The stars don’t shine upon us
We’re in the way of their light. (Ballad of Reverend War Character)

—

Anteckningar inför en analys av David Bermans låttexter: i kontrast till Will Oldhams låttexter – som ofta var kryptiska och spiraliska – så skrev Berman direkt, slagkraftigt och hjärtkrossande. Det direkta (indiskreta?) anslaget är dock kosmiskt i sitt omfång (”In space there is no center / We’re always off to the side”). Det verkliga kriget gäller – alltid – själen. Det är en kosmisk tomhet, det underlag som Berman sjunker ner i. Även när jagpersonen sitter på barstolen och inte står ut med att se saknaden efter sin älskade avspeglas i det egna ansiktet så är det liksom universum som ekar tomt, inte barstolen bredvid.

See the plod of the flawed individual looking for a nod from God
Trodding the sod of the visible with no new word from God. (Margaritas at the Mall)

Den okända/tredje/oinbjudna gästen/vinkeln: Återkommande i Bermans texter är det bortglömda, det avskrivna, det som knappt ses passera i sidospegeln men som onekligen hänger kvar, en kännbar men obeskrivbar närvaro (”There’s an extra in our midst”). Vetskapen om att historien alltid skrivs av vinnaren men att förlorarens historia lever vidare som ett ärr efter en kosmisk orättvisa (det vill säga som en historia som alltid väntar på att återerövras, det vill säga en (mar)dröm):

Adam was not the first man
Though the bible tells us so
There was one created before him
Whose name we do not know

He also lived in the garden
But he had no mouth or eyes
One day Adam came to kill him
And he died beneath these skies (Pet Politics)

—

Får ej glömmas bort i berättelsen om David Bermans självmord: David Bermans såriga och sårande och sårvätskedrypande relation till sin far, den ökände lobbyisten Richard (Dr Evil) Berman. När David skar av banden till sin far (inte minst av politiska skäl) för tio år sedan så skar han också av banden till Berman seniors ekonomiska bistånd (Davids far hade bland annat betalat för sonens drogrehabilitering i början av 2000-talet). I en av de sista intervjuerna som David Berman gav så uppger han i en bisats att han har ackumulerat grava ekonomiska skulder och att det är av den anledningen han behöver turnera mycket och länge med sitt nya band Purple Mountains.

David Berman begår självmord en vecka innan turnépremiären (jämför Ian Curtis självmord kvällen innan Joy Division skulle påbörja en intensiv USA-turné = ett mörkt historiskt eko till Bermans död).

Well, I don’t like talkin’ to myself
But someone’s gotta say it, hell
I mean, things have not been going well
This time I think I finally fucked myself
You see, the life I live is sickening
I spent a decade playing chicken with oblivion
Day to day, I’m neck and neck with giving in
I’m the same old wreck I’ve always been (That’s Just The Way I Feel)

—

Vila lugnt, pojkrum.
Vila lugnt, universum.
Vila lugnt, David Berman.